ord räcker inte till....

Här kommer nu den efterlängtade texten om gårdagens spelning. Ledsen att den dröjt ett par timmar... ;-)

Jag har sett många band i mina dagar. Både mjuka och hårda. (mest hårda förståss)

Många gånger har jag trots att jag egentligen borde vetat bättre gått och kollat in gamla hjältar med mycket högt ställda förväntningar. På senaste tiden har det varit Slayer och Judas Priest som gjort mig djupt besviken. 

Men igår var det annorlunda. Under de dryga 20 år jag lyssnat på metal har det alltid handlat om att föra genren framåt, bryta ny mark, spela - snabbare, hårdare, mer tekniskt eller vara ondast. Band som tidiga Metallica, Celtic Frost, Deicide, Atheist, Confessor, Cynic, Meshuggah, Napalm Death, Brutal Truth och inte minst The Berzerker har varit nyckelspelare. Men även luttrade metalfreaks börjar nu inse att gränsen är nådd. Om ni scrollar ner till exempelvis Rotten Soundklippet så inser vem som helst att snabbare går det inte att spela. Omöjligt. Och har man lyssnat på Nile, Atheist eller Meshuggah så inser man också att det är helt poänglöst att försöka göra mer teknisk musik. Det svänger inte, det blir inte tillräckligt aggressivt. Här kommer Satyricon in i bilden. De har gjort det som många fler borde gjort för länge sen. De har tagit ett steg tillbaka och börjat fokusera på det viktiga. Låtarna. Göra grejer som svänger. Inte snabbast, inte hårdast - bara bäst.

Så med den känslan i magen tillsammans med lite JD, några bärs och en svettig hamburgare så begav jag mig med min kära systerson Christoffer till Fryshuset igår för att kolla in deras spelning. Redan under första ackordet fick jag gåshud. Ljudet var perfekt. Sen kunde vi bara konstatera att ALLT var perfekt. Det var den i särklass bästa konsert jag skådat. Satyr (sångaren) har utstrålning som få, snackade norska mellan låtarna och körde lagom mycket allsång. Frost, trummisen, är nog det tightaste som suttit på en pall. Setlisten var klockren. Höjdpunkten för mig var nog tokmörka To the mountains även om K.I.N.G och Fuel for hatred slog som en slägga i magen. Det svinsnabba äldre materialet funkade grymt bra, men det var kul att fokus låg på svänget. Trägen vinner. Såhär höga förväntningar har jag aldrig haft. Och aldrig har jag varit så tillfreds med en spelning.

Ivars första födelsedag kunde inte varit mer lyckad. 

Uppdaterar med bilder när jag får dem...

videon regisserad Jonas Åkerlund om jag inte missminner mig...