Och det gäller att vara uppmärksam. Det är nämligen så att man förr eller senare passerar gränsen. Och sen finns det ingen återvändo.
Jag talar om "uff:et"
När du knutit skorna och reser dig upp och samtidigt säger/stönar "UOUF!" med en djup suck. (gärna följt av en överdriven inandning) Då börjar åldern göra sig påmind. Samma sak gäller såklart om man frustar som en säl efter att ha plockat upp något, hjälpt sitt barn eller skruvat/fixat på golvet eller marken. Någon som känner sig träffad?
Som jag själv tidigare varit inne på så kämpar jag mot min dumplinglika kropp allt som bäst. Men flera gånger om dagen så ger jag ifrån mig de där ljuden. (som blir värre om man har snäva jeans som hindrar rörelsen). Så vad göra? Självklart skall man göra det oftare. Inte knyta skorna, men böja på benen. Benböj, typ.
Så ikväll begav jag mig tlll world Class för lite benexercis. Men när jag såg att Yoga-killen vars pass skulle börja bara hade en tjej närvarande så drabbades jag av nån sorts empati (jag vet, helt sjukt) och gick dit. Och det var så sjukt bra. Jag tror faktiskt att jag aldrig uff:at så mycket på 5 år som jag gjorde under min timmeslånga poweryogasession ikväll. Och jag har ändå "yoga:t" en del förr...Får se hur kaxig jag är imorgon.
Klockrena relevanta bilder för att illustrera mina olika komplex saknas därför blir dagens bild den översta i högen. Idag gästspelar Björn Hedensjö som fotograf som förevigade undetecknad läsandes "le petit Canard" (den lilla ankan för de obildade) för hans son John och Ivar. John är Ivars bästa kompis. Det måste han vara. Lär återkomma till det.
fr vänster till höger. John, Viktor och Ivar.
Glad Påsk på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar