Hade en liten musikupplevelse idag minsann. (jag deltog nämligen på ett spinningpass med 90-talsmusik) Instruktören imponerade genom att ha grävt fram massa fet dansmusik av vilken jag knappt kände igen hälften.
Följande slog mig: Man brukar ju dissa 90-talets mode. Dvs tjejer med Peak-skjortor ovanpå polotröjor nerstoppade i ett par 501:or. Killar med farfarströjor och "pilotjackor"...och sen kom grungen. Men musikmässigt så hände ju följande under 90 talet:
- Dödsmetallen (jo, den började sent 80-tal men blommade upp 90-91)
- DrumnBass, som jag veg mitt liv åt 95-00. (då den lustigt nog verkade drabbas av Y2K-buggen.
- Grunge, vilken resa. Det var ju bara så sjukt kul tider.
- indiepopen blomstrade ju som bekant även den. Jag sket mest i just den.
- 2 step (kortvarigt men jäkligt nice så länge det varade)
Hur 70- och 80-talet såg ut och lät vet ni såklart. Men min poäng är, VAD FAN har hänt under 00-talet? Det är bara ett år kvar och om man dissar 90-talet som det modelösa decenniet så kommer ju 00-talet (hur man nu kommer uttala det) bli ihågkommet för att folk klädde sig som 80-talet och lyssnade på gammal skit i nya kostymer. Fyfan så trist. Nån kanske hävdar att det är återtåget för singer/songwriter eller att vi kommer minnas alla MySpace-muppar. Och Mike Skinner och Grime. Nåja, det var en fet grej då (jäkligt fet faktiskt, kolla Grimeklippet). Men kom inte dragande och räkna upp massa Interpol, Burial eller The Hives eller så. Det må vara bra, men det låter inte nytt. Det lustiga är att när jag tänker tillbaka så har jag, bortsett indiepopen, alltid hakat på de nya musiktrenderna. Hip Hop:en ( den tidiga) kommer alltid ligga mig varmt och hjärtat. Men under 00-talet har jag antingen lyssnat på rotten sound eller Anna Ternheim. Men det kan ju vara en åldersgrej, att man börjar regregera efter 30 år och jaga gamla Lobotomy-demos på nätet.
Men så är det ju. Det blir svårare och svårare för människor att skapa nya musikaliska utryck. Frågan är vad Ivar kommer få uppleva för välljudande revolutioner när han blir tonnis. Det skall bli spännande att se, jag är dock pessimistiskt förväntansfull. Har svårt att tro att jag kommer kalla det oväsen, oavsett hur det låter. Det finns dock en grej han garanterat kommer slippa, nämligen Manu Chaos storhetstid. Lycklige lycklige Ivar.
(klickar ni på länken får ni höra världhistoriens sämsta, tjatigaste och mest idiotiska spår. Det får Michael B Tretows evighetsmaskin att framstå som ett mästerverk)
SÅ, åter till musiken som står sig. Önskespår idag.
Hmm, blir nog tvungen att slänga in en riktigt grym 90-tals video också eftersom jag tycker allt var bättre förr.
Den låter fortfarande futuristisk. Gåshud. 90-talet gick för sakta helt enkelt.
Känner nästan lukten av gamla fimpar och ölstänkta dansgolv sena nätter när jag hör det.
Intressant inlägg. Tror nog du har rätt, men du skall veta att jag har verkligen försökt tänkta ut nåt som kvaddar hela resonemanget! Jag kan bara komma på några mycket smala genrer, så - nej, det har inte kommit något stort nytt, iaf inte som typ grungen och den hårdare dansmusiken. Det ungarna lyssnar på idag, som vi "äldre" inte riktigt förstår (eller dissar eftersom det inte är så tok-bra helt enkelt) är vad man kanske skulle kalla "rap-metal", t.ex CkY och Disturbed. Det fanns embryon i t.ex Faith No More och några till, men jag tror det växte sig rikitgt poulärt och någurlunda stort först på 00-talet. Kan rekommendera just Disturbed som en av de bättre nya om man vill kolla upp det. I Popmusiken, som utvecklats riktigt svagt sen millenieskiftet, så är det väl t.ex Röyksopp m.fl i den stilen, vad man nu skall kalla det, som står för något nytt. Men stort är det ju inte. Just senaste skivans (Junior) låtar med de artiester de samarbetar med där visar väl vilka som har idéer. Bland svenska bra ser vi bl a. Robyn och Karin Dreijer. Smalt det med, om man jämför med övrig main stream. Singer/song-writers ha väl funnits sen Bellmans dagar och gått i vågor sedan dess så det går verkligen bort.
SvaraRaderaJag tycker musiken under 2000-talet mer handlar om spridningsformerna. Mobiltelefonsignaler (crazy frog), torrents och spotify. Det är nu mainstream att lyssna på miljontals pyttesmå band istället för att följa några få kassakor. Även fast de sägs vara utdött så förknippar jag sista deceniet med den stora spridningen av vetskapen om vad EMO är. Om man ser MTV som en riktlinje verkar fusionen av hiphop och div sångfåglar varit poppis ala Justin Timberlake.
SvaraRaderaSå sant!
SvaraRaderaMP3 måste väl sägas slagit igenom först på 00-talet. Innan dess hade man inte plats på diskarna, de rymde ju mindre än en CD!
Så i början av nya milleniet ägnade man all tid till att först kopiera och bränna CD i mängd. Sen insåg man att det bara blev en gigantisk plastsamling, och då började hårddiskarna bli någorlunda stora till rimlig peng, och internet dessutom snabbare. Börja om med MP3 sålunda i stället för sunkiga cd-kopior.
Men inte hade man tid att leta nytt, all tid gick ju åt till att uppdatera befintlig musik i nytt format. Allt medan skivbolagen inte hade tid att leta nya stilar och artister eftersom de hade fullt upp med att försöka stoppa kopierandet. :-)
Hmm, visst har det kommit att handla om spridningsformerna. Men det är en annan femma. Det torde inte påverka en musiker när han gör sin musik (om han eller hon är seriös).
SvaraRaderaVad gäller EMO så är det ju långt ifrån ett nytt sound. Men visst är det en subkutur som varit viktig. Men eftersom det varit ett fjortisfenomen så utelämnade jag den medvetet. Samma gäller Linkin Park och den sk Nu Metal som ju kanske varit lite ny, men som inte gjort så värst många glada och mer är en pinsam parentes i hårdrockens historia.
Fusionen av sångfåglar och den fullkomligt vidriga våg av sunkig kommersiell RnB som sköljer över oss är på intet sätt ny, bara jobbig. Men Timbaland ses ju som en producent som är extremt nyskapande och det är nog faktiskt det där vidriga RnB-blippet som kommer vara det mest signifikanta för 00-talet. Men enligt mig gör han inget som inte Michael Jackson eller Public Enemy gjorde på bättre på 80-talet.
Vad gäller det elektroniska såsom Röjksopp är jag dåligt bevandrad, men tycker inte det hänt så mycket sen Kraftwerk egentligen (tur det)
Och varken Röjksopp eller The Knife går ju att jämföra med den impact som Oasis och Nirvana hade i sina genrer där det dessutom fanns en flodvåg med andra bra band. Visst har det kommit en del intressanta artister med intressanta sound. Men inga stilbildande eller, vad jag tror, historiska milstolpar.
Kan det vara så att vi som lyssnat på musiken varit så upptagna med att tanka gammalt junk och administrera diskar att vi missat viktiga musiktrender? För det krävs ju lyssnare för att skapa en hysteri såsom grunge:n eller Indiepopen. Som dessutom köper musik och går på konserter. Hemska tanke.
Sen är det ju inte svart/vitt längre. Unga människor idag lyssnar på ALLT. När jag var ung så valde man en eller ett par musikstilar. Och eftersom man köpte ALBUM och inte enstaka spår så lärde man sig mer om dem. Att köpa allt man tyckte var ok hade man inte råd med. Nu (till nyligen) har man ju tankat ner allt som låtit ens lite bra.
Men det är väl mycket i fjortisvärlden som nya stilarna måste få fotfäste. De är ju de som har tid att lyssna igenom allt på internet. Och det är ju tydligt att de lyssnar jag på band i alla fall jag aldrig har hört talas om. Tex verkar väl band som Tokyo Hotel vara stora bland tonårstjejer, Och läser man vad wikipedia säger om den musikstilen så vittnar väl det om den totala blandningen av stilar... Som du säger "Unga människor idag lyssnar på ALLT". Småbanden med ny musik sprids ju bra, men får samtidigt ingen total genomslagskraft, det blir väl lite utspätt av allt annat.
SvaraRadera"Tokio Hotel's genre definition is a matter of a debate. Frankfurter Rundschau article describes their music as "Straightforward pop-rock with catchy melodies and a well-calculated mix of "stolen" Metallica riffs and romantic ballad elements." "Lyrics laced with "emo" angst, wrapped in a flamboyant pop-rock package", says an ABC reviewer, mentioning that style "range from catchy pop anthems... to appealing rock ballads" from song to song. Tokio Hotel deliver "both yowling rockers and sentimental ballads", follows Rolling Stone."
Jo. men vadå, det är ju sound vi talar om. Och, ett band som spelar musik influerat av det mesta gör ju ingen våg direkt. För EMO´s är det viktiga looken, attityden etc. Musiken spretar som bekant.
SvaraRaderaFinns 100 band som passar in på den där beskrivningen.
Men att det skulle börja hos fjortistjejerna tvivlar jag på. Varken NKOTB eller take that ses som särskilt viktiga historiskt musikaliskt. Och de var enorma bland fjortisarna. Det är bara pop liksom.
jag ändrar mig, Mattias nu när jag fått fundera igenom vad det är du faktiskt säger så förstår jag bättre. Du har faktiskt helt rätt.
SvaraRaderaHur kunde jag missa Linkin Park, och att det heter Nu-Metal? Var väl lte trött kanske. Satt på tåg på väg till Sthlm, och det gör jag igen, fast på väg hem nu, så analysen lär väl inte vara knivskarp nu heller...
SvaraRaderaVet ej hur gammal Mattias är, men jag tror inte 30+ folket NÅGONSIN skapat hysteri! Varken på Beatles storhetsdagar, eller när metallen slog igenom på allvar i början av 80-talet.
Här krävs det en generation som inte har NÅGOT annat för sig än att konsumera musik och en och annan bärs. Bort går föräldrar, kamera-fetischister och annat pack. Äldre vill fortfarande konsumera gammal nostalgi, och så har det alltid varit. Titta er omkring, alla gör likadant, och har gjort så under hela 1900-talet. Det som glädjande nog skiljer nutida 14-isgenerationen är att de faktiskt seriöst lyssnar på vad som hände innan de föddes! De VET vilka Iron Maiden, Black Sabbath och Motorhead är, och kan nämna milstolparna. Har till och med guldkornen i Ipoden!! Gjorde man så för 15-20 år sen? Icke! Förvisso har det till viss del med tillgängligheten att göra, men hur skall man kunna göra Nu-Metal, eller RnB (som faktist inte alls är så illa) till en hysteri om man samtidigt måste "lyssna ikapp" 20-30 års pop, metal OCH synth. Faktiskt orättvisst, VI kunde med korkad, inskränkt stolthet ägna oss 110% åt EN genre, och förkasta ALLT annat nästan olyssnat. Ta t.ex Abba/Kiss under 70-talet, Synt/Metal under 80-talet. Det var antingen eller. Ve den som erkände att han diggade bägge stilarna.
Johnny!
SvaraRaderaDet som gjorde dig till en föredömlig storebror var att du INTE lyssnade på Jimi Hendrix utan HELA tiden skulle höra det nyaste. Att vi spelade whiplash på 45 rpm säger en del om längtan efter utveckling. Att dagens unga strävar bakåt är anledningen till att vi har den här diskussionen. Och vad mig anbelangar så kommer jag alltid vara öppen för nya sound. Kameranörd eller inte. Alla som läst Close-Up vet att det finns gott om metal att lyssna på som är ny. Att jag stod brevid en kille i skivbutiken som beställt två gamla plattor med TANK för 400:- vittnar om ett coolt men lite tragiskt musikintresse. (som jag vet att du delar gällande vissa gamla avdankade rockers) Det du beskriver, hur vi hade det är de omständigheter som rådit för dem som skapat den grymma nyskapande musiken. Har man hört allt går det inte att skapa något nytt.
Mattias är f.ö jämnårig med mig, äger två eller tre skivor totalt och är duktig på att signa underlägg med mitt namn. :-). Hans musikreferenser kommer troligen från MTV eller google.
Jag menar att det är svårt för nya musikstilar att få stor genomslagskraft nu dels pga det hårdare trycket på mainstreamförsäljning, dvs musiken som tas in på de stora bolagen har ett större krav att sälja till massorna, men även att internet och tex spotify svämmar över av småband som skapar ett brus som är svårt att penetrera. Sen motverkar ju trenden att bara gilla små okända band möjligheten för dem att slå stort då de direkt tappar i intresse för att de då blir stora.
SvaraRaderaSen vad som ska definieras som ett unikt sound är en fråga för sig. Ska man hårddra det så är väl det mest besläktat. Men jag tycker det ligger något i att den enorma spridningen av musik via internet förmodligen påverkar den typen av musik unga gillar idag och även det som produceras.
Sen falsifieras inte mitt påstående av storleken av min skivsamling eller ursprunget av mina referenser, men en eloge för ditt retoriska grepp ;-)
Mattias.
SvaraRaderaDina musikanalytiska försök falsifieras till viss del av ditt vikande intresse för just musik. Men så lågt skulle jag inte utryckt mig om du inte postade i mitt namn. :-)
men jag tror att allas våra teorier stämmer. Men mest att album-kulturen dött ut. Och eftersom tillgången är i det närmaste obegränsad så uppstår inte fan-kulturen i samma utsträckning heller. det blir en ond (?) cirkel. Att verkligen lyssna in sig på ett album eller en artist är det få som gör numera.
Mainstream-skiten har ju olika former sköljt över oss i alla tider. Det man inte gillar själv kallar man oftast mainstream.
Kul med lite debatt o kommentarsfältet. Undra om några andra ens orkade läsa inlägget.